Om

För några år sedan började jag reagera på vissa saker i min mammas beteende. Hon oroade sig ständigt för saker, avbokade middagar och annat där mycket folk skulle komma. Och så det där med minnet... Men mamma var ju ändå över 80 år, så det är ju inte så konstigt om man glömmer ett och annat! Eller?

För att göra en lång historia kort. Mammas husläkare skickade henne på en demensutredning som visade att hon hade Alzheimers sjukdom. Hon fick diagnosen i januari 2009. Bromsmediciner sattes in och mamma fortsatte leva som vanligt tillsammans med sin sambo. Ingen av dem ville prata om sjukdomen. De hade ett aktivt liv, med golf promenader och gym ett par gånger i veckan.

Sommaren 2010 började sjukdomen att märkas allt mer och när mammas sambo hastigt och oväntat gick bort julen 2010 brakade kaoset loss! Sjukdomen förvärrades drastiskt. Nu följde för oss barn en strid ström av kontakter med kommunens biståndshandläggare, hemtjänst, läkare, distriktssköterska, dagverksamhet, arbetsterapeut, ansökan om färdtjänst och så småningom strid (ja, vi fick avslag i första ansökan) för att mamma skulle få komma till ett vård- och omsorgsboende där hon kan känna sig trygg. Det var ett svårt steg för mamma som alltid varit stolt, självständig och van att bestämma över många människor tidigare i sitt yrke. Och över oss därhemma. Nu är rollerna omvända...

Jag och mina syskon har alla varit delaktiga. Tack och lov för det! Trots det är vi alla extremt utmattade.

Med denna blogg vill jag ge stöd och information till andra anhöriga. Jag vill också att andra får en inblick i det som faktiskt kan vara Din framtid.... Vi lever allt längre och 20-30 procent av alla 85-åringar har någon form av demenssjukdom. (Källa: Alzheimerföreningen)

 Och såklart, det hjälper mig att hantera situationen genom att skriva av mig.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg taggade med anhörig

Tillbaka till bloggens startsida

Sjung om studentens lyckliga da'r

På studentmottagning idag. Mammas barnbarn, min söta brorsdotter tog studenten.

Åkte till mamma för att "göra iordning" henne och ta med henne dit. Det är ett helt företag. Kanske låter som en nedvärderande liknelse, men det är precis som att ha med en fyraåring att göra. Det kräver tålamod!

Väl där, när mamma satt sig till rätta och just fått ett glas vin sa det "krasch". Mammas vinglas i spillror. Jag tyckte så synd om henne, för det hon hela tiden är rädd för är att göra bort sig.

Som tur är glömde hon nog bort det ganska fort.... sedan tror jag att hon tyckte att det var väldigt trevligt att träffa barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn!

Det enda hon hakade upp sig på var min urringning. Den var i hennes tycke för generöst tilltagen.

Nåja, jag är min mors dotter!

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tjejkväll

Igår hade mamma och jag "tjejkväll" hemma hos oss. Mamma har fått färdtjänst. Smidigt. Vi åkte färdtjänst tillsammans hem hit och tillbaka åkte mamma själv. Jag ringde personalen på boendet när de åkte så att de kunde möta upp taxin. Dessutom fick chauffören lapp med telefonnummer till äldreboendet och till mig. Om det skulle vara något strul. Bäst att både ha livrem och hängslen..

Vi hade en riktigt trevlig kväll. Åt kycklingsallad åt drack lite rosévin på balkongen.  Även om det var många oroliga frågor från mamma, hur hon skulle åka från mig och annat, så var det mysigt.

Mamma satt fram med chauffören och flörtade lite med honom, vinkade till en man i en Rolls Royce och var på gott humör. Hon hann också nypa en kille i personalen i rumpan innan vi åkte iväg. En lyckad kväll alltså :)

Upptäckte att mamma precis matchade min blomma på balkongen:

 

Taggat med: 

, ,

Stolthet och förvirring

Det är ofattbart hur mamma kunde vara så klar och medveten för några timmar sedan för att nu vara totalt förvirrad! Hon har ringt i princip oavbrutet i en dryg timmas tid. Jag har pratat med henne ett par gånger. Varje gång undrar hon var hon är, vart hon ska och hur allt hänger ihop. Jag försöker att förklara. Förgäves såklart.

Till slut ringer jag personalen på avdelningen och förklarar läget. De är förstående, och oförstående. Inför dem visar mamma ingenting. Stoltheten har hon kvar i behåll. Hon skojar och säger att allt är ok. Sedan går hon in på sitt rum och sätter igång att ringa. På anhörigmötet nästa vecka får vi prata om detta. De håller ju på att lära känna mamma och jag hoppas att det kommer att fungera bättre med tiden.

Kära vänner - om jag inte svarar i telefon ibland eller inte verkar bry mig om inlästa meddelanden - ibland måste jag stänga av telefonen och meddelanden kommer ibland bort i mammas flod av meddelanden. Jag hoppas att ni har överseende!

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar