Har just avslutat en halvtimmas samtal med mamma. Ett samtal som handlat om en enda sak, om och om igen.

- Var finns mina pengar? Hur får jag pengar när jag behöver?

- Om du behöver så får du av någon av oss barn.

- Varför kan jag inte ha hand om mina pengar själv? Jag fattar ingenting. Hur ska ni veta om jag behöver pengar?

- Jo, men vi pratar ju flera gånger varje dag, så vi vet ju om du ska göra något särskilt.

- Jag fattar ingenting. Om jag vill gå ut och handla, hur ska ni veta det? Ska ni komma springande med pengar då? Jag har ju inte era telefonnummer.

- Jo, men du har våra nummer på din telefonlista.

Och så höll det på. Jag förstår ju hennes känsla av förvirring.

Hon minns inte att hon inte varit ute ensam och handlat det senaste halvåret. ..

Känslan inom henne är att hon är som "Fången på Zenda". Det säger hon själv ganska ofta.

Jag försökte på alla sätt föra över samtalet på något annat, skoja till det, men det gick inte alls. Till slut orkade jag bara inte längre utan sa ganska bryskt att nu kan jag inte prata längre.

Gissar att telefonen ringer snart igen.