Om

För några år sedan började jag reagera på vissa saker i min mammas beteende. Hon oroade sig ständigt för saker, avbokade middagar och annat där mycket folk skulle komma. Och så det där med minnet... Men mamma var ju ändå över 80 år, så det är ju inte så konstigt om man glömmer ett och annat! Eller?

För att göra en lång historia kort. Mammas husläkare skickade henne på en demensutredning som visade att hon hade Alzheimers sjukdom. Hon fick diagnosen i januari 2009. Bromsmediciner sattes in och mamma fortsatte leva som vanligt tillsammans med sin sambo. Ingen av dem ville prata om sjukdomen. De hade ett aktivt liv, med golf promenader och gym ett par gånger i veckan.

Sommaren 2010 började sjukdomen att märkas allt mer och när mammas sambo hastigt och oväntat gick bort julen 2010 brakade kaoset loss! Sjukdomen förvärrades drastiskt. Nu följde för oss barn en strid ström av kontakter med kommunens biståndshandläggare, hemtjänst, läkare, distriktssköterska, dagverksamhet, arbetsterapeut, ansökan om färdtjänst och så småningom strid (ja, vi fick avslag i första ansökan) för att mamma skulle få komma till ett vård- och omsorgsboende där hon kan känna sig trygg. Det var ett svårt steg för mamma som alltid varit stolt, självständig och van att bestämma över många människor tidigare i sitt yrke. Och över oss därhemma. Nu är rollerna omvända...

Jag och mina syskon har alla varit delaktiga. Tack och lov för det! Trots det är vi alla extremt utmattade.

Med denna blogg vill jag ge stöd och information till andra anhöriga. Jag vill också att andra får en inblick i det som faktiskt kan vara Din framtid.... Vi lever allt längre och 20-30 procent av alla 85-åringar har någon form av demenssjukdom. (Källa: Alzheimerföreningen)

 Och såklart, det hjälper mig att hantera situationen genom att skriva av mig.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från maj 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Stigande tryck

Har inte fått något besked vad läkaren kommit fram till att de ska göra angående mammas höga blodtryck. Ringde idag, men den ansvariga sjuksköterskan på mammas avdelning hade ledig dag. Pratade med den sjuksköterska som var i tjänst.

"Hej, jag heter Anna, dotter till Ulla. Mammas blodtryck är ju för högt och ansvarig sjuksköterska skulle ta upp det med läkaren som skulle komma och gå rond igår. Men sjuksköterskan har inte ringt mig som han sa att han skulle göra, så jag undrar vad som har hänt?"

"Ja, det vet jag inte, det har jag inte hört något om"

"Du har inte tillgång till journalanteckningar just nu så att du kan titta?"

"Nej, jag sitter och äter lunch"

"Ok, då återkommer jag i morgon när ansvarig sjuksköterska jobbar då"

"Ja, gör det"

Kändes inte helt optimalt. Kändes som om mitt blodtryck steg lite för mycket.

Annars så har det varit mycket lugnare på telefon de senaste dagarna. Fast just idag, under eftermiddagen och kvällen, har det varit en del samtal.

Mamma ringde alldeles nyligen och var orolig då hon trodde att hon skulle "checka ut" i morgon och inte visste hur hon skulle betala. Hon blev lugnare när jag förklarade läget..

Taggat med: 

,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

I samma båt

Jag hade inte riktigt fattat vad anhörigmöte var. Men det visade sig att alla anhöriga till de som bor på samma avdelning var inbjudna. Och så var där enhetschef, sjuksköterska och omvårdnadspersonal. Och en Siliviasyster, som är specialiserad på demens.

Det var ett riktigt bra möte. Och kul att få "anhörigansikten" till de som bor på samma avdelning som mamma. Det var också väldigt skönt att träffa andra som sitter i samma båt.

Kompis-Ullas dotter var där och vi pratade en hel del och bytte till och med telefonnummer. Kan vara bra att ha om det dyker upp något särskilt, så slipper man gå via personalen.

Jag hoppade över att hälsa på mamma efter mötet. Men min syster som också var med på mötet besökte henne.

I natt var jag sömnlös mycket och oroade mig mycket från allt kring mamma till hur jag ska hinna ikapp med pluggande inför tentan nästa vecka. Oron bara tilltog i styrka innan jag tog beslutet att inte gå på dagens föreläsningar, utan försöka sova ut om och när jag väl somnade, och sedan plugga i lugn och ro hemma.

När jag tagit det beslutet kunde jag somna. Och idag har jag haft telefonen avstängd och bara koncentrerat mig på böckerna. Fast det har känts som om luften börjar att gå ur mig.

Jag vet inte om det är en vändning, men idag har mamma bara ringt några få gånger. Och inga meddelanden på telefonsvararen har varit helt förvirrade och hysteriska. Hon har låtit riktigt lugn och avslappnad. Och då blir jag lugn och avslappnad. Ganska i alla fall.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vårdplanering och solhatt

Varit på vårdplaneringsmöte på mammas boende. Träffade sjuksköterskan och mammas kontaktperson. Diskuterade allt från mammas yrsel till hårtvätt och hur saker ska fungera. Vi får väl se om det kommer att fungera.

Det har varit mycket lugnare på min telefon igår och idag. Hoppas på att det är ett positivt tecken :)

När jag klev in på avdelningen i dag möttes jag av Gun, en liten tunn kvinna som bor där. Hon hade mammas solhatt på huvudet. Den gav jag till mamma igår när vi var ute i solen.

"Hej Gun, jag ser att du har min mammas solhatt på dig" sa jag.

"Jaså, jag trodde att det var en kyckling" sa Gun.

Tja. En solhatt spelar inte så stor roll, men jag bad personalen att de väl vid lämpligt tillfälle kunde ta tillbaka den till mamma.

Taggat med: 

,

Glenn Miller

Igår var vi alla syskon upptagna och ingen av oss hade möjlighet att träffa mamma. Det märktes på telefonsamtalen...

På seneftermiddagen när våra vänner just kommit för en grillning i trädgården brast det igen. Jag fräste åt mamma att jag inte hade tid att prata med henne 20 gånger om dagen, att jag inte klarade av det! Och mamma svarade "Nä, och jag klarar inte av det här!". Vi var som två barn båda två och slängde i princip luren i örat på varandra.

Men "det positiva" med sjukdomen är att mamma inte kommer ihåg någonting av det här en stund senare...

Idag hämtade vi mamma och parkerade vid Etnografiska museet. Vi promenerade lite och satt sedan i solen och fikade. Vi mådde alla gott och mamma var strålande glad, om än yr, som hon alltid är. När vi lämnade av henne igen var hon fullständigt nöjd och tillfreds. Vi får se hur länge det håller i sig.

Innan vi gick tog vi ut hennes cd-spelare på den inglasade, gemensamma balkongen och satte på Glenn Miller-skivan som jag köpt till henne. Musik hon dansade till som ung. Jag sa till personalen att de gärna kunde ha cd-spelaren där och spela lite musik till middagen eller vid andra tillfällen. Mamma och kompis-Ulla satte sig och diggade.

Det är då man märker att det är svårt att få till lite utöver det vanliga. Det verkade mest som om det skulle vara besvärligt. "Någon av de andra kanske råkar ta in cd-spelaren till sig". So what!?

Taggat med: 

,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Stop in the name of love!

Mammas ringande bara eskalerar. Jag tror att hon har ringt säkert 40 gånger idag. Eftersom jag har varit upptagen hela dagen är jag tvungen att stänga av signalen.

Mamma fyller min telefonsvarare med meddelanden. Jag tömmer telefonen med jämna mellanrum.

Några gånger har jag pratat med henne. Alla samtalen handlar om samma sak. "Jag sitter på det här hotellet, men jag förstår inte, var ska jag sen och hur ska jag betala" Och sedan när jag förklarar situationen så kommer det " Men varför har ni inte berättat det här för mig!" Och så vidare, och så vidare.

Jag vet inte vad man ska göra!! Har pratat mycket med personalen. De andra som bor där har också telefon på sitt rum men ringer mycket sällan, säger personalen. De försöker på olika sätt locka mamma från telefonen. Men hon viftar bort dem och ber dem gå därifrån. Jag tror de har fått någonting att bita i...

Jag växlar mellan att tycka synd om mamma och att vara arg på henne. Vill ibland bara lyfta luren och skrika - Sluta, jag blir galen!!!

Taggat med: 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg